Mycket som händer...

och jag tvingar mig själv att inte rusa iväg och låta allt äta upp mig. För äter det upp mig så finns inte så mycket kvar och allt rasar i en liten hög. Vill inte vara en liten hög som ska sopas upp, jag vill vara full av energi, skratta mycket och ta hand om mig själv. Men det är så himmelens svårt att få till dom där stunderna där man känner efter vad man behöver. Mycket enklare att bara mala på och inte känna efter alls. Fast det är så fel, iallafall för mig. Jag måste måste måste inse att jag inte kan vara med överallt, inte kan ta på mig allt och framförallt så är jag bara människa som alla andra. Tänk att just det är så svårt, att inse sina begränsningar, när man inte vill ha några...

Jag njuter faktiskt av att sätta på mig stövlar till kort kjol, plocka med höst och vinterkläder, plantera härligt lila ljung utanför dörren och tända ljus varendaste kväll. Det är ju nu på hösten som det är ok att sitta i soffan och kura i mysbrallor en hel dag om man nu vill det. Eller ta en lång promenad och sparka i dom färgsprakande löven samtidigt som man tar djupa andetag av den friska höga kalla luften. Himlen blir så härligt blå dessutom!

Idag är en sån där dag då jag inte hinner hem mellan jobb och kvällsaktivitet, nu kanske det blir spännande ikväll, är iallafall lite pirrig. Men vad sjutton, vad är det värsta som kan hända? Att jag säger fel sak eller inte vet i huvudet vad som blev sagt i frågan för ett år sen.... Tror att jag överlever det!

Nu ska jag ta lite nybryggt kaffe, känner hur det doftar gott från köket, sen ska jag knappa lite schemor innan det är dags att åka mot hemkommunen.

Carpe diem